Jag tänker ofta på den där vägen. Den där vägen som jag inte var värd.

Gissar på 700 meter. Sjuhundrameters gångväg som jag inte var värd för dig att gå. Det gör ont att tänka på.

Hur gick dina tankar? Tänkte du att du gjorde fel, men struntade i mig och gjorde det ändå?

Tänkte du att detta måste vara okej? Detta är helt oskyldigt. Och hur fan ska jag kunna veta det.

Jag har blivit blåst förr och kan bli det igen. Efter den där jävla vägen, som var för lång för min skull, kommer jag garanterat bli blåst igen.

Mer är jag inte värd, när sjuhundrameter räcker till.

Jag blir så arg att pannan pärlas när jag tänker på det. Idag har jag tänkt på det hela dagen. Vad har jag gjort för att inte förtjäna den respekten? Jag hade gått mil, barfota, för dig.

Och ibland tänker jag på, den enda gången jag fått svaret "Heeeeeej älskling", när jag ringt. Det tog en halv sekund att förstå, någonting fel var gjort. Och jag hoppas maten smakade bra. Jag blir så arg när jag tänker på det. Svetten rinner och ilskan exploderar inuti, men jag har ingenstans att lägga den, förutom i mina ord.

Inte ett meddelande, inte minsta föraning eller förberedelse kunde jag få.

Jag tänker ibland, på frågan som ställdes, gällande en annan kvinnas underliv. Och jag blir så arg att en kniv genom handleden skulle stilla ilskan snarare än höja den. Allt för att gynna mig? Jag hade gynnats om frågan skitits i. Den visar inte på minsta gynnande för min skull, den visar endast på en nyfikenhet om någon som inte är jag.

Och jag kunde gråta tårar av blod, om ilskan skurits i.