”Att hitta sig själv”. Det där uttrycket som alltid har skrämt mig. Som alltid har fått mitt att känna att här kan jag ju inte vara kvar, jag måste ut i världen! Jag måste springa iväg. Leka kurragömma med den där personen jag egentligen ska vara. Söka igenom varenda glänta och vandra varje stig tills hon äntligen skuttar fram ur en buske och säger tittut. När jag har fyllt 94 och knäna värker och jag är så jävla trött på att leta att jag inte ens kan uppskatta att hon äntligen är där.

Men jag har börjat tänka om. Jag har faktiskt börja läsa de där orden på nytt, jag har smakat på dem långsamt och försiktigt och låtit dem landa i mitt inre när jag har hört mig själv säga dem. Att. Hitta. Sig. Själv. Och helt plötsligt, när jag faktiskt hör dem och inte bara läser över dem än en gång efter att ha hört dem så många gånger förut, så får de mening. Jag kan faktiskt känna att ja, det är nog inte så dumt ändå.

Jag har alltid trott att det innebär att man ska resa, leta, söka och därefter finna. Att varje punkt vi prickar av både på världens och livets karta gör att man till slut hittar rätt. Och det gör det nog för många, på grund av att alla nya platser, människor och erfarenheter liksom är ledtrådarna som till slut leder till krysset på kartan. Men det viktigaste är nog det som sker inom oss. Oavsett vilken miljö eller aktivitet som utlöser den där känslan, så är det nog känslan av att faktiskt bara kunna vara, oavsett plats och omständigheter, som är nyckeln.

För mig handlar det om den där delen av mig som försvann. Jag har varit så mån om att försöka skapa mig själv, vara något, bygga upp något, vara andra till lags och stå för något att jag till slut bara rev ner och förstörde. Jag tappade bort. Jag glömde. Och det första steget på min stig är just den där frågan jag ställer mig själv nu: ”Vem är jag egentligen? Och hur ska jag hitta tillbaka till henne?”. Och det gör jag här i mitt helt egna halvstökiga vardagsrum i Malmö.

Fast att jag inte har hittat till krysset på kartan än så kan jag faktiskt le, för att jag för första gången ser fram emot resan. Jag ser fram emot att sluta försöka. Att landa. Att se henne långsamt krypa fram ur busken, steg för steg, och smyga sig hit. Att se den rädda, modiga, smarta, knäppa, roliga och helt vanliga lilla jag försiktigt träda fram. Tills sist kanske hon till och med vågar hålla min hand och gå med mig på vägen. Och jag tror inte, utan jag vet, att en vacker dag så kommer vi att vara bästa vänner.