Natten var tyst och mörk i den saudiarabiska staden Badr. Gatorna var tomma förutom att man här och där i staden kunde höra ett sjungande fyllo lämna krogen.
Men i en ensam, mörk gata bröts nattens tystnad av raska och smidiga, nakna fötter som kvickt tog sig över den steniga marken. Den tunga, svarta flätan hoppade kring flickans rygg. Hon höll ett stort bröd i ett stadigt grepp i ena handen lyssnade spänd om hon hörde en förföljare bakom sig. När hon kom fram till ett lågt hus som hade ett fönster i perfekt höjd hoppade hon upp på fönsterbrädan och drog sig sedan graciöst upp på husets tak där hon genast la sig ner på magen i en ljudlös gest. Med brödet kvar i ett fast tag kikade hon försiktigt ner över takets kant. När hon insåg att ingen hade märkt hur hon hade rövat till sig det rejäla, nybakta, doftande brödet kröp hon längre in mot mitten av taket, satte sig upp och pustade ut. Luften var varm, och först nu la Adira märke till den obehagliga lukten som spred sig över husets tak. Det var en blandning mellan mögel och skräp och - hon kunde inte ta miste om det – avföring. Hon suckade djupt. Hon var tillbaka i stadens fattiga del. I hennes hem. Hon reste sig aningen plågat och började gå mot takets slut där hon tog sats och hoppade till nästa hustak. När lukten av avföring började försvinna lite grann landade hon på ett hustak som hon kände till väldigt väl.
Han satt med benen i kors och händerna vilade på hans knän. Blicken var långt borta i stjärnorna, men Adira visste att han hade märkt henne, hur tyst hon än rörde sig och hur långt borta han än var i tankarna. Han hette Hadi som betydde ”orsaken till rättvisa”. Adira funderade ofta över betydelsen av hans namn. Vad det betydde för henne. Men hon kom aldrig fram till något. Hon kände ingen rättvisa i den här världen, de flesta människorna här i området tvingades stjäla för att kunna överleva. Hadi var en god människa. Adira tyckte att det var mycket synd, att hans namns betydelse inte omgav honom så som han egentligen hade förtjänat det. Nu satt han alltså där, som så ofta på nätterna, och stirrade ut i stjärnorna. Vinden drog med hans mörka, korta hår för att sedan släppa det och låta det falla tillbaka på plats runt hans huvud. Hans bruna, mjuka ögon var fasta på något ställe, men innan Adira visste ordet av vände han blicken mot henne.
- Du borde inte vara ute så här sent på kvällen. Människorna kan bli farliga på natten, Adira, sa han vänligt. Adira viftade med brödet.
- Det var det värt, svarade hon och flinade. Han log tillbaka. En barnslig blick for genom hans ansikte när han tittade på kompisen.
- Du kanske har rätt, svarade han sen och klappade på platsen bredvid sig för att visa att hon skulle slå sig ner. Det gjorde hon.
- Vill du ha? Undrade hon därefter och drog det nybakta brödet under näsan på honom så att han skulle känna lukten av det.
- Ska du inte ge det till din familj?
- De har redan ätit förut, har du ätit idag, Hadi? Han skakade på huvudet och for med handen över sin kurrande mage.
- Just det, så ta nu! Adira bröt brödet i två halvor och gav honom den ena medan hon redan kastade i sig den andra halvan. Han tog tacksam emot den och härmade henne genom att vräka i sig brödet, han med. Så höll båda inne, tittade på varandra och började fnissa hysteriskt.
- Du är en bra vän, Adira! Fick Hadi fram mellan fnissningarna och de desperata försöken att fortsätta äta utan att brista ut i skratt igen.
- Jag gör mitt bästa, fnittrade Adira till svar och klämde i sig den sista biten av brödet. Nöjd över att ha blivit någorlunda mätt lutade hon sig mot sin vän och blickade ut över staden som hyllades av mörkrets vackra täcke.
Hadi följde hennes exempel och så satt de där på taket och njöt av utsikten och det lugna ögonblicket.