Att en bilfärd på fem minuter, kan uppfattas som både längre än en evighet och samtidigt kortare än en sekund – övergår uppenbarligen både mitt förnuft och mitt förstånd. Allting kan ställas på sin spets, som nu när jag tillät dig lägga din hand ovan min. Din blick är fokuserad genom rutan, lugn som alltid och jag känner värmen när du flätar samman dina fingrar med mina.

När vi passerar korsning efter korsning med bländade ljus som slår om från rött till grönt kan jag dra mig till minnes de brännande kyssarna, brännande förmaningar att jag inte borde ha gjort vad jag gjorde. Du är inte han, även om du just nu är den enda på jorden för mig. I dessa fem minuter är jag trygg. Din värme är betryggande, den världsvana som lockar i dina ögon som snabbt ler mot mig mellan varven. Samtidigt är det inte hans ögon. Du är inte han som håller mig på sträckbänken, han som pratar om magin när du istället skapar magi när du än hårdare trycker våra sammanflätade fingrar tillsammans.

Vi åker gata efter gata men liksom alltid tar resan slut. För fem minuter är lite tid och tidpunkten jag fruktat kommer när sammanflätningen löses upp. Jag kan inte låta bli att undra om det är din gedigna snällhet som satt klorna i mig eller om du denna gång gett mig en invit som passerar vår tidigare odefinierbara relation.

Jag är ung – även om jag oftast känner mig som en gammal själ i mina ensamma tankar. Jag älskar att se mig själv genom dina ögon, se min framtid i ljuset av ditt liv. Men när jag stänger dörren står jag kvar med mersmak i munnen, den vaga värmen av din hand i min och med tomheten ekande inombords.