Vårens allra första viskningar susade genom björkarnas lövverk. Den trevande beröringen i den krispiga blandningen mellan vinter och vår i luften fick umeås hjärtan att klappa lite ivrigare. Med förväntansfulla ögon gav vi oss ut, vi med unga hjärtan. Vitt vin och sjunollor gjorde oss lösaktiga och ännu mer slösaktiga. Trots att en kyla envist dröjde sig kvar i luften skylde vi mindre än vad vi borde. Berusningen förvillade och jag fann mig själv bemöta nyfikna och längtansfulla blickar. Insöp dessa ögonblick så fullkomligt, på ett rutigt golv, på ett fullt teatercafé. Att jag för tjugoen dagar kände mig hjärtekrossad kändes befängt sedan jag trängt mig genom ett fullt dansgolv. Vår stad besöktes denna kväll av en sjukstuga som botade alla vinterdeprissioner. Vi hade inget att förlora, med en promillehalt som så banalt rusade iväg. Där fanns en attraktion som jag alltid låtit förgås, men jag vinglande och glömde bort. Glömde bort hur många fel det var att låta dina starka händer dröja kvar på mina armar. Dimman som låg kvar sen sjukstugan dolde mitt leende som mötte din blick, min hand som så oaksamt söker din hands beröring och din kropp mot min rygg. Så trångt är det inte här, och hur långt är det kvar tills du också ger vika för en instinkt som verkar rätt distinkt? Plötsligt tändes lampor, och allt som kändes hemligt blottades.