Britt-Marie min gamla flamma
nu Din bild jag vill ju damma
av och minnas hur du var.
Dig jag aldrig skall förglömma,
och för evigt skall jag gömma
bilden som jag ju har kvar.


Dina ögon de var sköna
mitt emellan blå och gröna.
Näsan den var uppåtböjd.
Munnen, utav kyssar sliten
var den mindre sköna biten.
Ändå var jag ganska nöjd.

Håret hade glesnat lätt.
Jag Dig önskat mera tätt
klassiskt spikrakt föll det ned.
Färgen stötte lätt i grått,
något Du med tiden fått,
och det får man räkna med.

Din figur den minns jag väl.
Vackert rundad som en säl,
en som fått en barm rätt stor.
Den dock hängde lite grann,
men likväl jag den ju fann
lockande som Dina ror.

Det var syn att Du var låghalt,
hade kynne som var iskallt
trots det hade jag Dig kär.
Nog jag önskat Du var trogen
och ej alltid redobogen
flirta hejdlöst sisådär.

Aldrig glömmer jag den stunden
när vi gångade till lunden
för att ha ett kuttrasju.
Grannens dräng Du då fick syn på,
och Din trånad vändes kvickt då,
och Du glömde vi va´tu.

Du till honom då sprang bort.
Lämna´ mig som sämre sort,
och min trängtan fick jag glömma.
Stod där ganska övergiven,
ja, helt enkelt överbliven,
och om älskog fick jag drömma.

Därför Britt-Marie min jänta
vill jag nu bestämt inpränta,
att jag lämnat Dig för gott.
I mitt hjärta dock jag känner,
att en kärlek i mig ränner,
som ju plågar mig så smått.