Ett kallt och mörkt rum, med ett fönster ut mot fjärran. Ett fönsterbräde täckt av ljus och en tom röd flaska. En sen vintersnatt och en stilla snötäckt jord. Någon ligger ensam i sin säng och blickar ut mot molnen på himlen. Igår skulle man vakna innan solen gått upp och man skulle vara hemma efter att den gått ned igen. Imorgon är det likadant. Dagarna förblir desamma i tusental. År efter år rycker man fram över samma fällt och samma ängar. Världen finns inte, det finns inget mer än bilder på den.

Rummets ljusblå väggar ger inte önskad fridsam känsla, året gav inte de efterlängtade nätter som fanns i drömmarna. En värld av saknande minnen och känslor, allt görs till verklighet ännu en gång. Du är spegelbilden. Du är reflektionen, och du stirrar alltid in i samma tomma ögon.

Nerbäddad i vita skynken och vita lögner. Fastkedjat i timglaset, ensamheten och förtvivlan.
Ett tyst mörker lägger sig över spegelblankt vatten. Lugna, kalla vindar faller från rymden. En reser sig, en hoppar. När dess fingertoppar rör vid varandra, bryts vattnet, och själen dyker ned i det stilla vattnet.

Svaret finns inte, varför söker man efter frågan? Var finns viljan i platser där girighet kan kännas i luften? Varför vakna i samma känslor man somnade i. Öppna och sluta ögonen till samma mörker. Det har inte gått en enda dag sedan början. Samma dag kommer om och om igen.

En sista stund nu, sedan lägger sig dimman, och känslorna blir omöjliga att hitta. Snart blir det disigt igen, och jag klarar inte längre att försöka förstå. Tid att resa sig och gå vidare. Sekunder är allt som återstår. Varför ser du inte att jag försöker, när varenda tår jag fäller är för dig?