Han simmade fram under ytan i träsket, något såg honom men brydde sig inte. I bräcklig i färg, en padda, frusen i höstkylan. I dammens mitt reser sig en sten över spegeln, bevuxen av mossa och några ormbunksblad. Högst upp på stenen klättrar han, sätter sig och stirrar upp mot trädkronorna som fäller brandröda löv, som om det vore en parad.

Skägglaven hänger från grenarna, de gråa döda såväl som de levande gröna. Med spretiga grenar bildar de ett avskärmande skynke runt träsket. Han kallar dem. Runtom bildas ringar på vattnet, och flera sätter sig bredvid. Han vände inte blicken mot dem, de vände den inte mot honom. I halvmånar satt de flera små, bräckliga i färgen och utan ansiktsuttryck, vända mot öppningen. Vägen in mot träsket, och vägen ut.

En varelse från andra sidan rörde sig på vägen. Utan ljud. I färglös päls och ständigt vaksamma öron skuttade den andfått fram mot samlingen. Med röda ögon lade sikt mot dem, och innan han hann säga något sporde han på stenens topp:
-Innan du tar ditt nästa steg, berätta vad som driver dig.
Med en osäker röst, men utan tvekan, började svaret forma sig.