Reducera mig till något obetydligt. 
Förklara för mig att det inte finns nå hopp kvar och att mina drömmar om isbjörnar inte hör hemma här i verkligheten.
Om det inte blir förändring snart så kommer mina armar växa ihop med någons rygg.

Få mig att förstå att min idé om framtiden inte passar ihop med din.
Det fina i sorgen har ju likt en tatuering fäst sig på min kropp.
Det förflutna har satt sig likt ett ärr som går från pannan ner längs ögonbryn och rakt genom ögat.
Allt är delat här.

Känslor mellan oss känns som ett dåligt skämt.
Men alla verkar ha fattat det innan oss. 
Alla verkar se framtiden här.
Synd bara att vi båda är bakåtsträvande.
Framgången ligger i det förflutna och våra kroppar knyts ihop så hårt att det blir svårt att andas.

Det är som om att jag legat på golvet varje gång. Medan du kramar det som finns kvar i din lilla säng.
Jag ser monstret under sängen. Som om det vore en spegel där.