Vi hade känt varandra i precis tretton månader, precis på dagen tretton månader. Efter tretton månader, och kanske precis på klockslaget, står jag på min bakgård och skriker att jag älskar honom igenom en telfonlur. Jag skriker JAG ÄLSKAR DIG FÖR I HELVETE ÄLSKAR INTE DU MIG, och han svarar inte. Han tystnar.
Då vet man.

När man har sagt att man älskar varandra femtiofemtusen gånger, och det har känt precis lika självklart som att andas, då vet man att det är sönder när någon tvekar.

Så jag fortsätter att skrika.
BARA SÅ DU VET TÄNKER JAG INTE VÄNTA PÅ DIG, BARA SÅ DU VET ÄR JAG SÅ JÄVLA FÄRDIG MED ATT INTE VETA, BARA SÅ DU VET HAR JAG GÅTT SÖNDER FÖRUT OCH BARA SÅ DU VET TÄNKER INTE JAG ÄLSKA NÅGON SOM INTE ÄLSKAR MIG.
Och han tystnar, tvekar.


Vi lägger på ungfär två minuter senare. Jag kommer inte ihåg vad de sista orden blev, förmodligen bad jag honom hålla käften om bortförklaringar. Förmodligen la jag på mitt i en mening.


Jag röker tre cigaretter på raken, drar djupa halsbloss tills det bränner inuti. Han smsar något om att han inte vet vad han ska säga, jag svarar att allt är försent, att han ska ta bort mitt nummer medan jag tar bort honom ifrån facebook.



Ett dygn senare sitter jag i hans säng. Jag har suttit utanför hans port i två timmar innan. Ögonen, kinderna, ansiktet är uppsvullna, jag har gråit i tjugofyra timmar.
Vi pratar utan att skrika, han försöker prata om allt rationellt, om allt bra han och jag har gjort, om hur klokt det är att göra slut. Jag svarar med att nämna allt som varit in i helvetes dåligt.
Jag lämnar hans vinyler, tar med mig mina kläder och hans favoritskjorta (som han fick av mig). Lyssnar på P!nk på vägen hem.


Yttligare två dygn senare ringer jag honom mitt i natten, full som fan. Jag sitter utanför en klubb där det kryllar med vackra män, och ringer han som inte vill ha mig. Och han pratar lugnande, säger att han bryr sig. Jag lägger på luren och hånglar upp närmaste kille, för jag bryr mig inte ett jävla skvatt om att han bryr sig.
Gör man sönder den man bryr sig om?


Till sist, kanske sexton timmar senare, får jag reda på att det finns någon annan. Någon som inte alls är som mig, en tyst flicka med snälla ögon, som jag bjöd på vin några veckor innan, som stickar fula vantar på fritiden, någon som han vill ha filmkvällar med.
Jag hatsmsar. Skriver att jag ska döda honom nästa gång jag ser honom, skriver att han är den sämsta människan jag någonsin träffat. Och han svarar att han inte vill prata mer med mig, han skriver hej då.


Och där. Där tog det slut på riktigt.


Två veckor senare lever jag fortfarande, andas, går upp på morgonen, gråter inte längre, äter mat ibland, har slutat skaka på händerna tjugofyra timmar om dygnet. Två veckor senare har jag knullat med en jättesnygg man och en blond pojke frågar om jag vill dricka kaffe med honom. Två veckor senare vill jag fortfarande att han ska dra åt helvete och få fula barn och vara ledsen hela tiden
och listan på alla saker jag avskyr hos honom är tjugofem punkter lång.



Men luften bor i mina steg, och jag förtjänar mer än någon som bryr sig, jag förtjänar någon som avbryter mig när jag frågar om han älskar mig, någon som avbryter och skriker JAG ÄLSKAR DIG SOM FAN tillbaka.