Mognad

Hennes kropp var liten och bräcklig som en fågelunges. De över 90 levda åren syntes tydligt, håret hade tunnats ut, hyn hade sen länge tappat sin spänst och trots att hon alltid varit liten så hade nu tiden krympt henne ännu mer. Som om tiden sakta men säkert börjat sudda ut hennes bild. Dock verkade hennes sinne fortfarande glimma av en barnslig iver och livslust. Hennes liv hade inte enbart regredierats till att vara barnsligt hjälplös och beroende av andra utan hon omgavs av ett barns vigör. Hennes ögon slutade aldrig plira finurligt och hennes händer var vakna och alerta, redo att greppa om allt som kom i hennes väg. De sista åren av hennes liv satt hon mest i rullstol. Hon gav inga synliga tecken av igenkännande när jag kom och jag har alltid trott att jag då bevittnade ett fullkomligt avklädande av allt vad en människa är, men kanske var det inte det jag såg. 
När jag nu står här mitt i höstens intåg och bevittnar de gula mogna sädesfälten lysa som guld i sensommarsolen, kommer jag på andra tankar. Snart skall dessa miljontals korn skördas, ryckas upp ur sin jordiska förankring och malas under tunga kvarnstenar. De ska på ett sätt dö men först nu kunna ge liv. Hösten är mognadens tid, en tid när allt rycks upp eller plockas, men inte för att förkastas utan för att brukas. Tänk om livets kurva inte är som den verkar. Kanske är det inte så att vi når våran topp någonstans mitt i livet och sen vänder kurvan och börjar peka neråt, kanske går den spikrakt uppåt. Kanske är det avklädande vi ser inte ett avklädande. När vi tar vårt sista andetag vid livets slut, kanske är det inget slut, kanske är det just då som allting börjar.