Sanningen är hård och tung ibland.
Livrädd för att din skulle falla för hårt o slå ut mig.
Mina kugghjul gnisslar så mycket nu, mina sladdar kortsluts varje gång du blir tyst och bara stirrar. 

Jag måste starta om och tänka om varje gång du frågar vad som händer därinne.
Du måste känna dig så ensam här i hjärta o hjärna.
Finns liksom inget där. 

Jag tror inte vi kan bilda en mittpunkt i universum och placera ut stjärnor som vi vill.
Jag skulle önska sönder varje stjärna, förtära varje möjlighet att få se dig.
Vill inte sluta, men inte påbörja nå mer heller.
Det var den där kvällen då Fyrisån verkade stå stilla. Som om den tappat orken.
Vem fan bryr sig?

Dem skriker i mina hörlurar. Något om sjukdom o symptom.
Svårt att höra. Precis som när du pratat med mig om hur fan vi ska göra.

Jag vet inte om mitt heta hjärta går att lägga på is. Det lär smälta genom.
Du får det, se bara till att inte bränna dig.
Men sov med det och vet att jag är här. 
Bara ett par hus bort.