I backen  ner till Ånäsfältet promenerade vi  mamma o jag.  Hand i hand. Huset vi besökte hade stora dörrar, som dånade när vi stängde dom. Innanför fanns en stor disk som en av farbröderna lyfte upp mig på och såg till att jag satt ordentligt. Farbröderna tittade, forskande, på mammas ansikte och frågade hur det känndes idag. De talade om att han, min pappa, var ångerfylld efter gårdagens utbrott. Han hade lovat farbröderna att det inte skulle ske igen. De tyckte inte det var så allvarligt. Ville släppa honom. Vi gick därifrån, mamma, pappa och jag mittemellan. Ingen sa någonting.