Ibland blir det fullmåne, och ibland har jag tur som har tid att se på den. Jag badar i ljuset av det där klotet vars reflektion av solen ger ett silverskimrande ljus.

När jag står där i natten och bara tittar på månen så är det inte nödvändigtvis själva månen jag tänker på. Jag tänker på vad den representerar. Ingen mytologisk mystik, utan snarare allt jag sett och läst om universumet.

Jag ställer mig själv i relation till det gigantiska avståndet mellan mig och månen, mig och solen, mig och stjärnorna, mig och varenda nebulosa, mig och resten av galaxen.

I den stunden blir vardagens alla måsten så små. De blir som myggor i skuggorna bakom mig, i skuggorna dit månljuset inte når. Jag känner mig så otroligt liten när jag tänker mig iväg från Jorden, och samtidigt känner jag mig så fri.

Men bara ett par sekunder senare hör jag surrandet av de där myggorna, inga naturliga myggor, utan snarare ett mekaniskt ljud. De börjar surra runt omkring mig, och plötsligt växer de i storlek. De sätter sig över hela min kropp och jag står stilla. Jag är inte rädd, för jag är så van vid det.

Jag känner mig inte fri längre, men jag känner mig inte större heller. Om inte annat känner jag mig faktiskt än mindre. Men en gång i månaden, om jag har tur nog att ha tid över, så har en stund där jag för ett ögonblick kan få känna mig fri.