Åldersproblem? ? ?

De tre äldre herrarna, som satt på bänken vid ån, njöt i vårsolen. I början satt de där alldeles tysta. Ingen av dem yttrade ett ord. Men till slut kunde de inte hålla sig. Det oundvikliga samtalsämnet om krämpor och sjukdomar kom upp. Det var sextioåringen som bröt tystnaden. Han hade suttit och vridit och vänt på sig en stund, innan han nu tog till orda. Han vände sig till de två övriga och sa:

- Herregud vilket helvete det är att bli gammal. Och sextio, det är nog värst. Hela tiden är jag pissnödig som fan. Springer till toaletten stup i ett, men varje gång kommer det bara några ynka droppar. Bara nåra jäkla ynka droppar, och jag är nu så förbaskat trött på det där rännandet på toaletten att jag vill . . .

De två andra tittade nedlåtande på sin yngre kamrat, och sjuttioåringen avbryt honom:

- Du vet sannerligen inte vad du pratar om. Skulle det vara något problem? Nej sjuttio år är mycket värre. Fastän jag tar allt som finns av avföringsmedel, så hjälper det inte ett skvatt! Jag tillbringar väl halva dan på den där jäkla toan. Ja, så är det.

- Ja, ja, ja, sa åttioåringen, Ni bägge pratar som ni har förstånd. Ni vet inte vad problem är. Åttioåren är absolut värst.

- Jaså, säger du det, sa de båda yngre unisont.

Sextioåringen plirade mot honom och frågade:

- Har du också problem med att pissa?

- Eller med avföringen. Är du också hård i magen, fyllde sjuttioåringen i.

- Nej, nej, jag pissar som en häst klockan sex varje morgon. Och magen vräker ur sig ett par Uppsala Högar klockan halv sju. Där är det sannerligen ingen brist.

De två andra såg förvånat på den äldste och utbrast:

- Men, men vad fan har du då att klaga på? Då har du väl inga problem . . .

Åttioåringen såg föraktfullt på sina kamrater:

- Herregud ni begriper ju ingenting. Jag vaknar ju först klockan sju.