När höstmorgonens första solstrålar kämpade sig över horisonten stod jag på hållplatsen och väntade på min spårvagn.

Spårvagnens gnissel när den krängde fram på spåret påminde mig om att ännu en dag skulle avverkas i vår nästintill eviga strävan att bidra till en bättre välfärd och till en utbyggnad av en länsväg i Norrbotten. Men just där och då var en äldre man som mist sin fru för tjugo år sedan och nu befann sig på ett demensboende vid sjön Siljan det sista jag tänkte på när jag steg in i spårvagnen och satte mig tillrätta på en av platserna i mittenvagnen där jag alltid sätter mig av gammal vana.

Mitt emot mig lite längre fram i vagnen sitter en mustaschprydd man med sina två barn. Jag ser de alltid åka med denna vagnen. Varannan vecka. Kanske har denna man också mist en fru? Eller kanske har de skilt sig? Eller jag kanske helt enkelt har ovanan att försova mig varje dag varannan vecka och att det är denne mannens uppgift att lämna ungarna? Jag hoppas på det sista och att de lever lyckligt i sin familj.

Som alltid trasslar jag upp mina hörlurar och sätter in dem i mina öron. Musiken skiljer mig från spårvagnens gnissel. Världen blir lite vackrare till orden "I will wait for you" och vagnen fylls på med människor med sömndruckna blickar. Alla på väg att bidra till välfärd, kommunpolitikers löner, skolbarns läsplattor och mitt i att jag lyssnar på ännu en låt som handlar om kärlek (som nästan alla låtar handlar om) stiger du på min gnisslande spårvagn och sätter dig mitt emot mig.

Aldrig tidigare har jag sett någon som sticker ut så från mängden som dig. Dina ögon är klarvakna och blänker i morgonens första solstrålar och du ger mig ett litet nervöst leende när du märker att den där killen mittemot dig har glott någon sekund för länge.
Om jag hade varit en man av mod och handling skulle jag pausat låten som handlar om kärlek, plockat ur mina hörlurar och sagt något till dig som skulle vara början till det som inom några veckor skulle fått dig och mig att känna kärlek för varandra.

Men jag är ingen man av mod och handling. Istället fortsätter jag att lyssna på min låt om kärlek, stiger av min gnisslande spårvagn och går mot mitt jobb för att göra tillvaron lite bättre för en man på ett demensboende vid Siljan.