tristessen har följt mig genom livet
genom barndom och uppväxt
i studentlivet arbetslivet vuxenlivet

den har varit och är mitt livs grundton
stillheten jag vilar i

kanske en I-landskänsla?

jag har vant mig vid den idag
för jag har märkt att den
kan vara en trampolin till kreativiteten

som barn roade jag mig själv
med mina nallar och ritblock
för att skingra tristessen

det var när min bror och jag
före och under tonåren
funderade över vad vi skulle göra
som både han och jag blev kreativa
med vårt skrivande tecknande musicerande

idag kan jag sjunka in i tristessens intighet
låta mig omfamnas av den
dess stillhet
ha den som trampolin för min kreativa treenighet:
skriva teckna komponera

idag är jag tacksam över tristessen
kan njuta av den på ett paradoxalt
och lite självplågande sätt
gå in i den

dagens unga flyr tristessen
via spel och smartphones - "pillefoner"
de skingrar ständigt tristessen
skjuter ständigt ihjäl den
utan att veta vari den består

var och vem hade jag varit idag
om jag så lätt kunnat skingra tristessen
genom att blott peta på en magisk skärm?