det var en gång

långt innan tid och rum


då i avståndens trauman



då när den sista människan

av nöd

tvingats äta upp den näst sista,





då när krossande iskallt mörker,

förhärskade Universum





och allt var total tystnad,


förutom tystnaden


som skar genom rymderna


liksom en sinnesjukt

försvunnen

satellit






så, en billion år senare


hände något utan någons åsyn





rakt in över planeten Xam



syntes ett gigantiskt ljussken


och en Teteroit

kraschlandade på Xam




århundradena flöto


tiden gick


och något tycktes hända




på den uttorkade planeten


började något spira,


något som liknade liv.







så hände det sig


att 4 tusen år senare



vaknade något slags nytt liv till







och växte


och växte


och växte



inget tycktes kunna hindra växten,



inte ens mörkrets iskalla kyla






ytterligare 4 tusentals år senare,




rörde sig något på Xam



jag mera än något


i själva verket skaror





mörkret tycktes nu kraftlöst

och kunde inte kväva rörelsen




en dag såg man ljussken

mellan existenserna,


ja var det inte levande däggdjur egentligen?



så växte och växte



och fläckvis på Xmas


såg man gytter av X-iterna




de gick alltid nära varandra



höll vanligen om varandra,


som om för att skydda sig


mot mörkrets fasor,




och planeten blev ljusare,

sakta grönare


och vatten och oaser

florerade ymnigt.






ytterligare 4 tusen år senare,


hördes läten,

ja som vacker musik



och ännu mindre X-iter började krylla






så fann galaxerna


vid tidens ända



att ljuset var starkare,




mörkret hade inte



kunnat krossa



TIDEN,



inte heller EXISTENSEN.






Evigheten log......