Det känns bra.
För mitt hjärta har frusit och inga känslor kan numera speglas därinne.
Ingen dunkande längtan, ingen svidande ånger, ingen bultande ångest kan existera i ett fruset, stelnat hjärta.

Inte förrän den dag, då jag eventuellt möter någon i stil med Gunvald Larsson, kan mitt hjärta eventuellt komma att tinas. Vilket kanske aldrig händer.

Men just nu känns det bra. För du och allt vad du innebär är så bortspolat ut mitt liv, så ute ur mitt kalla hjärta, att ingenting kan såra mig.

Jag känner mig stark. För det du säger, allt du gör, ingenting rör mig alls. Och det vi haft, ska jag fortsätta att radera.

Bild för bild,
film för film,
minne för minne.

Tills du och jag aldrig ens varit vi.