Han sänkte sina händer. Satt länge med blicken grumlig i elden. Jag upplevde en ro, ett osvikligt lugn som forslades genom min kropp. Han andades in, djupt och mjukt.
     -Människorna nere i byn sa mej, sa han, "Stå ensam, tvivelbefriad i vinden. Den smeker dom som låter sej smekas. Stå rak. Kasta din skugga i solen, den skapar dom som vill bli skapta."
     -Så kom sedan dagar och nätter, fortsatte han, och dom föddes ur fruktans munnar, till bilden av ett stort träd omärkt av livets stormar som ven genom dess krona, oberört av klingorna som fruktlöst angrep dess stam.
     Han satt tystad en stund, sedan sa han
     -Det trädet är jag.