Ibland vill man bara skriva.... O skriva o skriva....
Men hur sätter man ord på en känsla som inte går att beskriva?!

Det finns en känsla som går att skriva, men inte att beskriva rättvist nog!
Beskriva rättvist är egentligen fel ord... Men denna känslan är så stark.
Så stark att den inte går att förstå om man inte känt den själv.
Besvikelse!
Ett hemskt ord med mycket känslor i! En känsla som det inte finns något positivt i förutom lärdomen av den!

Ni vet när man tror att man känner någon såpass väl men när det kommer till kritan så visar det sig vara precis tvärtom!
Vem kan man egentligen lita på förresten?!
Trygghet, tillit. Denna känsla kommer hand i hand!
Det sägs att den enda man riktigt kan lita på är sig själv. Stämmer det verkligen? När är man såpass trygg i sig själv så man kan lita på sig själv?

Hmm. Djupa funderingar. Finner inga svar.
Men kanske lika bra det!
I tillvaron jag befinner mig nu finns det ingen besvikelse däremot. Och det finns all trygghet o tillit man kan önska sig. Så egentligen är dessa ord inte mina, utan för den omkring mig som sagt detta till mig, inte rakt ut, men att läsa av dennas ögon!

Jag är inte "gammal" men har erfarenhet som en äldre av alla känslor som finns! Tänk om jag kunde förmedla den erfarenheten till just dem!!

Alla omkring mig ligger mig varmt om hjärtat och jag tackar varje dag för att dem finns här för mig, för oss!
För en dag, är inte allt så självklart längre, och fram tills dess så vill jag ha funnits där om inte fysiskt så i hjärtat på något sätt!
Jag vill beröra och röra!!