I solen

flämtar min anda

i en ring av smältande is

istappar gråter av smärta

av att dö i vårens bris

Jag

ligger i ångande jorden

beredd att spira igen

att växa mot ljuset

mot värmen

o blomstra i sommaren

Visst gör det

ont

när taggar lider

i törnesnårs

knoppande dans

av blodsdroppar

från kommande

strider

av smärtan

som brinner

som branns

I allt detta stekande

heta

som bränner av Varandets sår

börjar sig blomknoppar leta

med hopp om doftande vår

Ros

öppnar sina glödande kalkar

mot himlen mot träden mot ljus

o lyss till vårbäck som svalkar

rötternas mörker o grus

Drömmer

om frukt om mognad

om nypons flammande sår

som förs av Änglafåglar

att läggas på himmelsk bår

I Änglavaggan

gror de åter

i himmelskt lindad kokong

där ingen sörjer gråter

där allt är glädje o sång

Måhända fanns

törnen

på Jorden

men dessa nu flugit sin kos

med törnefåglar

bevingade av Orden

om en Himmelskt doftande

Ros

© Bo Himmelsbåge