Vem kan krossa de ögonblick
Som inte längre finns att se
För att de är förpassade till ett
Mörkt och kallt förflutet
Någonstans längst bak i
Mitt undermedvetna rum
Som jag ännu en gång försöker
Att slå igen dörren till nu
För jag vill inte att den smärta
Som dessa ögonblick bär på
Ska komma ut och svärta ner
Mitt nu så sakteliga ljusnande liv