FÖDD ATT STRIDA

Dom ska alltid hålla på o jävlas, alltid är det något...

Det känns som om jag inte får luft...

Som om jag var med i ett lopp, där jag inte får sluta springa,
Där alla springer förbi mig, några stannar...
dom hämtar andan...
Jag ser dom några meter framför mig, jag ska precis passera dom...

... Jag ramlar, dom har fält mig, någon sparkade undan mina fötter...
jag ligger ner, några springer över mig, sparkar på mig...

Jag hostar blod, jag reser mig upp
svetten rinner ner i mina ögon...
jag torkar mig om munnen, jag ser hur ärmen färgas röd...

Jag tar ett djupt andetag...
Jag hostar, känns som om ena lungan e punkterad...
Jag får svårt att andas...

Ändå måste jag resa mig, dom skriker åt mig skynda dig, du får inte stanna
Jag ser andra som jag passerar, dom står vid sidan om, dom har folk som hjälper dom
människor som torkar dom i pannan med en våt trasa, dom får en mugg med vatten att släcka deras törst...

jag känner hur torr jag är i munnen... svetten och tårarna rinner ner i mungiporna,
jag känner hur den salta smaken blandas med smaken av blod...

Jag tänker för mig själv...
Varför måste jag kämpa?
Varför har andra det så lätt?
Varför kan jag inte få en paus, så jag kan få samla mig...


Då hör jag skriken igen,
– Ställ dig upp!
– Spring så fort du kan!
– Om andra ska springa ett varv, ska du springa tio!
– Du är ensam, ingen kommer att hjälpa dig!

– Klara dig själv, för du är född att strida!

Är det så, är jag född att strida?

En röst inom mig viskar
– Ingen hjälper dig, du får hjälpa dig själv...

Men jag klarar inte allt själv,
Jag gråter mina tårar, och fortsätter springa...
Jag skriker inombords...

Orden som ingen hör är rop på hjälp
– Jag behöver hjälp!
Någon som kan ta hand om min sargade kropp, som kan hjälpa mig att förstå varför jag alltid springer i motvind...
När alla andra verkar ha medvind, det som e det konstiga är att vi springer mot samma mål, vi springer samma väg...
Ändå är min väg kantad av fler och större faror... och jag kommer inte förbi någon av dom utan att min kropp får ett nytt ärr...

Det som skrivs här ovan är mina känslor som jag känner det just nu, och ofta...

För aldrig får jag en ärlig chans att resa mig och ta ett glas vatten...
Alltid är det något Djävulskap som smids mot mig...

Det kan gälla jobb, hot mot min familj, bostad, pengar eller hot mot min livsglädje...
Det hade varit så enkelt att bara skita i allt...
Men det kan jag inte, och det vet dom, dom vet att jag fortsätter kämpa så därför fortsätter dom att jävlas...

Jag älskar er alla, jag hatar ingen
Jag tittar oförstående på er som hatar mig
Jag frågar er varför ni gör så mot mig
När det ända jag vill är att finnas och älska
Jag kräver inte mycket, jag kräver ingenting
Jag önskar få leva det liv som rättfärdigt är mitt
Jag tror inte mitt liv skulle bli glamoröst, eller rikt
Men jag kan inte tro att det var meningen att jag skulle slåss för min rätt att leva ett anständigt liv,
Att behöva stjäla min luft, dricka min egen svett för att överleva...