kanske är det det mest skrämmande?
att vi aldrig upphör att vara människor?

inte då vi tömmer skålar av liv, slukar makten och klär oss i lagens undanflykter, inte då vi med de opersonliga linjerna skär andras sköra hud i stycken eller snabbt skyndar vidare över de namnlösa, inte då vi låter hungern vrida eller askan kväva

jag vrider det obegripliga ...

... detta absurda stensläpande i att orka vara människa
att orka finna mening och att dra trådarna ut och ut i hjärtslitande smärta

detta obegripliga som kräver mina ögon ...

...  för magin i en upphängd skjorta, miraklet i grodregn och de saktmodiga ordens envishet framåt