Jag sade till dig stenhårt “NEJ”
Du påbörjade,
Och jag slutförde

Därför, vem av oss är skyldig?
Frågan syntes länge obesvarad

Tills en tår, så liten – enbart salt och vatten
rullade längs kinden på dig

Och avslöjade,
mer än någon äktenskaplig lagbok
tolkad av de mest förnämliga jurister inom amors lära
Om ock med tusen år till godo
kunnat göra

Du höll för öronen
Knep dina ögon och rabblade
lalala
När jag uttalade de hårdaste av ord
Som den som inte vill se beskedet
Och jag såg
Mig själv

Du talade, med min tunga
Du sade ofrivilligt dessa ord
Jag själv använder och känner
För ångest och av kärleks smärta
Som vore du min själens spegel

Och bakom detta hårda järnskal
Såg jag plötsligt den människa
Den sköra människa
Jag aldrig tidigare sett
I dig

Först nu, när skeppet redan tycks ha sjunkit,
Såg jag guldet inne i dess kammare;
Den hytt på nedre botten
Dit aldrig mina fötter bar mig

Det smärtar mig,
Därför mina tårar nerför kinderna
När minnets selektiva väsen gör sig påmint