Som måsar runt ett medelst rivsår, blodigt
glansigt
Fiskkadaver
Rör ni er, ni asgamar:
Seglar runt och känner vittringen från de kvadratmeter
Runt vilka formas där en pengahög som ni vill åt

Ni känner lagen, fostrade i civilisationens rutnät men,
Kan ej kontrollera er till riktigt fullo, därför,
dimper breven ner med vräkningshot och,
era minst sagt pessimistiska prognoser när ni ser mig
vittnar mer om eran själs beskaffenhet än
något sakförhållande kring
Svea rikes bostadsmarknad

Ni är omkring mig, jag är omringad och,
Varhelst jag vänder blicken smyger någon
upp där bakom mig; sliter tag i någon del med näbben
Och springer flaxande iväg så fjädrar ryker medan resten av er
Kacklar i en kör så att jag drar mitt täcke över huvudet
och håller mina öron, ögon stängda

Och som jag vet; vart och ett av era nyp ska sakteligt förgöra mig
Ni är rädda när mitt hjärta bankar, men, sakta ska ni
släcka mina krafter och beträda denna brytpunkt denna gräns,
Där snön på berget spricker och lavinen startar
Där alla stormar mot mig, stärkta utav massans kraft
Tar sig upp i högkvarter och borg
Och sliter mina kvarlevor i stycken