Det kan vara att det är lite gammaldags rar fyrkantighet och lätthet i det apelsinfärgade. I synnerhet som tankar om fotsteg i sanden och lite rosa fluff på toppen faller ut genom frontallobens vackra sprickor. Men fötterna står fasta på taknocken och kupad hand fångar solstänkt uppror. För man måste ge sig själv utsikt när det sorgsna bankar på och sträcker dagen ut. Lite snett så.