Hon fäste försiktigt upp de tinade svalvingarna med nålar. De skulle spännas ut och formas. Det var viktigt att de var utbredda på ett naturligt sätt. De skulle sitta så tills de torkat.

Katten hade tagit svalan en sensommarkväll och kommit med den i munnen. Som vanligt hade hon bannat katten, hon tyckte ju inte om dödandet. Egentligen.

Samtidigt var hon tacksam för de delar av bytesdjuren hon kunde använda. Hon hade klippt vingarna och benen av svalan och lagt dem i frysen. Halva hennes frys innehöll liknande offer, men där fanns också spybollar från ugglor, vackra fiskskinn och fiskfenor.

I ett stort skåp med glasdörrar förvarade hon benbitar, tänder, klor, fjädrar, skallar från olika fåglar och andra mindre djur. Allt låg noga sorterat i cigarrlådor eller papplådor klädda med marmorerat papper

Fynden, som hon kallade dem, samlade hon på sina vandringar längs havet, i skogen eller längs med en landsväg.

Vissa perioder kunde hon vandra flera dagar i sträck.

Hon kallade sina vandringar för öppningsritualer eller reningsturer. Hon gick alltid ensam.

En del kallade henne för häxa andra för galet fruntimmer. Själv kallade hon sig ingenting, möjligtvis nedtagerska.

För vad hon gjorde med djurdelarna var att tillverka naturväsen som bad henne om att få bli gjorda. Att helt enkelt ta ner dem till denna världen och ge dem en fysisk kropp.

Svalvingarna skulle sitta på en trädande, som enträget hade tjatat på henne för att få bli gjord. Egentligen var det alldeles fel tid. De brukade sällan vilja bli gjorda på vintern av någon anledning. Men denna gången hade hon till och med blivit väckt på natten av tjatet. Hon förvarade alltid ett anteckningsblock på sidan av sängen för att skriva ner eventuella önskningar och krav. I ett tillstånd av halvt sovande och halvt vaken lät hon bara handen arbeta. Anteckningsblocket hade varit fullt av skisser och detaljerade anvisningar på morgonen.

Suckande hade hon gett med sig och fått sätta igång.

- Det var värst vad du har bråttom då. Svalvingar mitt i vintern, vilken galenskap!

Eftersom hon tyckte om att arbeta i dagsljuset vid fönstret var hon orolig att detaljerna inte skulle bli så bra i det bleka vinterljuset. Hennes ögon var inte längre så skarpa som de brukat vara.

Framför sig hade hon lådan med djurögon av glas. Där fanns ögon i alla storlekar, en del små som knappnålshuvuden och andra stora som barndomens glaskulor.

Lådan med ögonen hade hon ärvt efter sin bror som hade arbetat som konservator och stoppat upp djur på ett museum.

Det var han som hade lärt henne att spänna ut fågelvingar och forma fågelklor, så att de inte såg döda ut.

- Nu ska vi se, gulgröna ögon var det

Trädanden hade bett om kläder i mossgrön sammet, stövlar av torskskinn och hade alltså varit väldigt tydlig med att det var just gulgröna ögon den skulle ha. Huvudet skulle vara en koltrastskalle. Hon hade letat fram allt hon behövde ur sitt skåp.

Hon började med att forma kroppen med piprensare, tovad fårull och lintråd. Medan hon arbetade nynnade hon och hennes tankar flöt iväg och hon hör en annan sång.

Solen skiner på den vita husväggen och hussvalor bygger ivrigt bon under takfoten De sjunger och tjattrar ihärdigt. Det är försommar och ljudet av svalorna ger henne den där känslan av frihet och att allt är möjligt.

Hennes mamma står i den nästan överblommade äppelträdgården och hänger tvätt.

Vinden är ljum och tvätten fladdrar lätt.

Mamman sjunger för full hals:

När svalorna komma och bygga sitt bo

de också en gång om våren

de kvittra om lycka och kvittra om ro

det är kärlekens sång i snåren

Minnet andas verkligen en idyllisk lycka, hon kan till och med känna den svaga doften av syrén.

Plötsligt brakar det till vid grinden längst nere i trädgården. Hennes far kommer stormade som ett jehu. Han är arg och synbart berusad:

- Din förbannade slyna, jag hör att du löper med andra karlar, hela byn skvallrar om det!

Hennes mamma snor förskräckt runt och är alldeles vit i ansiktet. Hon släpper tvättkorgen som dimper ner i marken.

Pappan har en stor trädgren i handen och höjer den i sin framfart mot mamman.

Själv börjar hon springa så fort hennes smala små ben kan förmå henne.

I själva verket är hon rädd för sin far och hans oberäkneliga ilska och brukar hålla sig undan när han blir så där .Men denna gången är annorlunda, hon känner allvaret och vet att det bara är hon som kan rädda sin mamma.

Pappan slår och mamman värjer sig.

Högt skriker hon:

- Hirundines, hirundines!! Och slår armarna om sin mammas ben.

På ett ögonblick fylls himlen och trädgården av tusentals svalor. De små och snabba svalorna cirklar runt pappan, pickar honom med sina näbbar och tjuter sina höga varningsrop, allt för att hindra honom.

Han släpper trädgrenen som om han hade bränt sig på den och stirrar på sin fru och sin lilla flicka. Svalorna stillar sig, cirklar fortfarande fast på lite avstånd.

Han faller på knä i gräset och börjar gråta.

- Förlåt, förlåt…men jag vill bara inte förlora dig!

Trädandens kropp är klar och huvudet är på plats, hon tittar nöjt på resultatet och börjar sy på stövlarna i fiskskinn med små, små stygn.

Skymningen faller sakta och katten kommer och lägger sig tillrätta i hennes knä.

Försiktigt lägger hon ner sitt arbete och stryker katten ömt över ryggen. Den börjar spinna. Rofyllt somnar hon med ett leende på läpparna.