Det var ett gång ett folk som slogs om brödsmulor.
Man kan tro att det folket var fattigt men så var inte fallet, landet var rikt och de hade gott om bröd.
Man kan säga att det regnade bröd från himlen.

Det var ett välsignat land, ett land byggd för harmoni och kärlek. Det fanns inget nytta av att prata om rätt och fel mellan varandra, för alla var lyckliga med sitt sätt att vara.

Men i det landet bodde det många olika sorters människor. Och alla människor kunde inte älska varandra, för de var för olika. Det finns människor som förstår det faktum och kan leva med varandra ändå i harmoni fast ingen kärlek mellan dem finns men det finns andra människor kan inte förstå att de inte är älskade, tillbedda, accepterade eller beundrade av alla och vissa människor vill vara allt av det. Detta är varken rätt eller fel, detta är så det är, det är en av alla saker som gör människor till individer. Det går att leva med varandra i harmoni ändå, det går att söka uppmärksamheten från ett annat håll om man har det behovet.

Men några av dessa människor försöker och försöker att få alla andra att se deras fantastighet ibland går de så långt som till att trampa ner människor för att de ska beundra dem eller helt enkelt bara för att se dem.

Bråket om brödsmulorna började med en sådan människa.
En vacker och solig dag satt några ute på en äng och åt bröd. De skrattade och skojade och hade det mysigt. Men en person stod utanför och tittade med en dold avundsjuka på. Kom hit sa de andra. Kom till oss, du får plats här bredvid oss.

Men nej, personen ville inte det. Jag vill inte beblanda mig i er, ni är bara skojiga och tar inget på allvar. Jag är större än såna som er, förstår ni inte att det ni gör är fel?
Men nej, de andra förstod inte det. De har aldrig stött på någon som ansett att deras liv är fel. Det finns de som inte vill leva deras liv, men de har levt ett annat liv istället som de är lyckliga med.
Så de visste inte hur de skulle göra med personen som sa till dem att de gjorde fel. De gjorde som det är mänskligt att göra, de struntade i den personen och lämnade den ifred.

Men den personen ville inte vara ifred, den personen ville att de andra skulle förstå att de levde fel. För personen kunde själv inte förstå att ingen ville rätta sig efter den själv. Varför vill ingen lyssna på mig? undrade den stilla och allvarlig (för personen var en väldigt allvarlig person). Jag kanske ska prata med resten av folket först?

Personen började sitt korståg, person efter person pratade den med och dennes anhängare blev fler och fler.
"De äter ett bröd vi andra inte äter!" "De äter för mycket bröd!" "De lagar inget eget bröd" "De tar vårt bröd!"
Ju längre tid som gick växte sig argumenten och till slut fick de ett eget liv och ingen visste längre vem som hade sagt vad.

Men ingen brydde sig längre. De andra där uppe på kullen var ju så konstiga, de satt och åt bröd och skrattade med varandra. Varför sitter de där uppe på kullen och gör det? Varför är de inte där nere med oss?
Vi gör ju likadant...

Nej såna tankar var fel sa ledaren, de är inte lika oss. De är annorlunda och de äter fel sorts bröd. Vi är inte bröder och systrar, vi är fiender.

Men, sa några av anhängarna, vi är bröder och systrar. Vi vill inte välja sida ty de är av vår sort.
Då är ni av deras sort sa ledaren, gå till dem för här är ni inte välkomna.

De utvisade hade ingenstans att gå. Visst var de på kullen deras vänner och de fick stanna där hur länge de ville men de hörde inte hemma där, de delade inte samma liv de kunde inte leva så.

Tiden gick och länge hade hatet mot varandra legat och grott. De andra på den andre kullen visste vad som var på gång där nere. En del av dem ville slå tillbaka, de ville kämpa för sin rätt att leva som de ville. En del ville göra likadant och samla ihop människor för att vara den största gruppen, vara de som bestämde vad som var rätt eller fel. Och de fanns de som inte ville slåss alls, för de där nere var deras bröder och systrar.

Till slut blev en till grupp människor utstötta. Upproret hade gått in så djupt i människornas hjärtan, de som inte var med dem var emot dem. De utsötta från kullen fick inte leva på kullen och kunde inte leva sitt liv nedanför och likadant för de andra utstötta, de kunde inte leva på kullen men fick inte leva nedanför. De gick runtomkring som spöken och drömde om gamla tider när harmonin fanns.

Så kom den dagen där bråket började. Det var så att några smulor hade ramlat ner från kullen och folket nedanför förfasade sig över det. "de kastar smutsiga brödsmulor på oss!" skrek några av dem och andra skrek "men vi tar dem från dem, de får skylla sig själv som tappar det". Och de där uppe skrek till de där nere att deras brödsmulor inte var smutsiga och att de borde vara glada för att få dessa eftersom det är så mycket bättre än vad de har" och andra från kullen skrek om att de minsann inte får pilla på våra brödsmulor för de är bara våra.

Och så var kriget igång, inte bara de nedanför kullen mot de ovanför, nej. Detta var ett krig där alla försökte förtrycka varandra, de som ville ha brödsmulorna krigade mot de som föraktade dem, de som föraktade dem krigade mot de de som hade slängt brödsmulorna och de krigade i sin tur mot de som ville ha dem och de som ansåg att deras brödsmulor var de finaste någonsin krigade mot alla tills det hela var ett enda virrvarr där ingen visste längre vilken grupp de tillhörde utan de slogs endast för några brödsmulors skull...