Jag kommer nu skriva ned min sanning, den behöver inte vara likadan som din, för den är min, men jag hoppas så att det finns människor där ute med förståelse och förnuft.
De senaste dagarna har jag mött så mycket fördomar, så mycket åsikter - gömda under ett vänligt leende med ett is vasst budskap: "Du är inte lika mycket värd, du är sämre än oss andra om du inte är exakt som alla vi andra, om du går en millimeter utanför normen är du inte ens värd att kallas människa".

De människor jag mött hittills som visat mest förståelse, som inte haft några synliga fördomar, som med öppna hjärtan tagit emot andra människor med förväntansfulla ögon istället för förakt, de har så ofta varit "annorlunda" - någon millimeter ifrån normen.
En del har varit gay, andra har haft kroppen full av piercingar, tatueringar, hår i olika färger, vita, mörkhyade och enligt det svenska småsamhällets regler någon millimeter utanför normen.

Och sedan, väldigt ofta, har jag även mött de där typiska svensson-svenssons, då menar jag den negativa typen av dessa, för visst finns det de som är lika fördomsfria även där, en liten klick.
Om man i dessa människors ögon klipper av sig håret trots att man (HÖR OCH HÄPNA) är tjej, eller trots att man har bra betyg (HÖR OCH HÄPNA) gör några tatueringar och sedan säger (HÖR OCH HÄPNA) "jag är nöjd, jag tycker både galen frisyr och tatueringar är skitsnyggt", då är man inte värd många mögliga skorpsmulor i de negativa svensson-svensson-människornas ögon.

Det jag tycker är så oerhört fascinerande med detta, är att det så ofta känns som om de tror att det borde påverka dem på något sätt.
Låt oss säga att jag rakade av mig allt hår ända intill skinnet, vem påverkas av det bortsett från mig? Låt oss säga att jag vore gay, vem påverkas av det bortsett från mig? Låt oss säga att jag skar ett snitt i tungan så att jag kom att likna en ödla, töjde ut öronen så att det såg ut som om jag bar en femliters-hink vid sidan av mitt huvud och tatuerade kroppen så till den milda grad att jag aldrig skulle kunna se fysiskt avklädd ut.
Vem påverkas av allt detta bortsett från mig?

Vad i hela fridens namn blir ni rädda för? Varför känns det så jobbigt i era trasiga själar och sargade hjärtan när ni ser något utanför svensson-svensson-ramen? Jag tycker synd om er.

Jag tycker synd om er som aldrig får uppleva känslan av något nytt, något spännande, något kittlande läskigt eller exalterande roligt. Jag tycker synd om er som reagerar så på en annan människas utseende, att ni kan tycka det känns hotfullt.
Jag tycker synd om er som går miste om att se en främmande fågel djupt in i ögonen, som missar allt det nya, spännande och ofta roliga som finns där inne.

Och jag tycker synd om er som känner som mig, för vi har en stor armé att slåss emot.