Barnet

ler i Faderns väldiga nävar

i barndomens kärleksdans

uppåt mot himmelen strävar

för att åter ge känslan en chans

Barnet smeker de valkiga händer

som slog o tog o gav

där vi går på Himmelska liljeängar

och anar vårens sav

Räcker

han ömhetens röda blomma

o den väldige nickar o ler

där han står med händer

tomma

o ber om mer o mer

Åter börjar det porla skumma

i bäckfårors uttorkade grav

o känslorströmmar strida

forsa vilda

mot längtans enade

hav

Gråter

vi så tätt tillsammans

vilande kind emot kind

sörjer den tid som svunnit

då Kärleken var sprucken blind

Blandas genbankens tårar

med smärtan från tiden som var

knoppas hänryckningsvårar

då bara Kärlek finns kvar

Den gamle

ler i sin himmel

bjuder sin son upp till dans

vi glider så tätt förenade

som om smärta o oro ej fanns

Han viskar: ”Min son…

min kropp är gammal nu

o blott lite fnöske ett rö…

men kan äntligen lägga

sig ned i skuggan att vila o att dö…

Ohhh… min själ svävar in i

Solens flammande krans

nu när jag funnit en Kärlek o

Förlåtelse jag ej trodde fanns!!!”

Jag stryker

ömt den åldrades fårade kind

o viskar: ”Åhhh… far…

en dag blir också jag en Kärlekens

vind…!

Då även jag dansar i solljusets sken…

Då vi tillsammans lyser upp moder Jords

mörka scen

o värmer dem som lever kvar

under månskuggans döljande sken…!”

Farväl...!

säger jag…

o glider på månstrålen ner

till Jorden o mörkret som ler

nu när innerlig Försoning

o Kärlek lyser upp mitt inre alltmer

En börda som tyngt mig mycket

under många svarta år

börjar nu lysa o skälva

o läka barndomens sår

Tack min Far o återfunne

vän så rar

För Din helande Kärlek

Ömhet…

så Underbar…!!!

                                Din Son

                                 Bo

                                  *

© Bo Himmelsbåge