Jag vill mig minnas att jag kände mig som en tjuv i ditt hem. Som om jag aldrig träffat dig förut. Plötsligt stod du där, stirrade blankt och förvirrande på mig. Så mycket kärlek fanns i dig, men ingenstans i min närhet fick den utlopp. Jag var snarare en mur som skylde alla ord, alla meningar och alla känslor. Men du såg på mig, som om du vaknat upp i mardrömmen du haft och insett att det aldrig var en mardröm. Det var livet du levde i, och du ville inte ha det längre. Du ville inte se mitt ansikte bredvid dig i morgonljuset, eller på tåget i lysrörsskenet en lördag kväll. Det var som om jag inte lät dig andas och samtidigt kvävde mig själv.
Jag såg domen i dina ögon långt innan du såg mardrömmen i mig, jag visste från och med den där ödesdigra vårmorgonen att du skulle se på mig sådär. Se rakt igenom mig och krossa mig. Krossa din skylande mur. Din kvävande filt.
Förlåt mig.