Jag kan inte ljuga för mig själv längre. Det går inte som förr att intala mig falska sanningar och dedicera mig åt dem. Det finns gränser i mig som jag aldrig sett någon anledning till att sätta.
Som om all världens smärta var någonting jag borde ägna mig åt, någonting som jag verkligen förtjänade. Och nu kan jag se att så inte längre är fallet.
Med det upplever jag även mina känslor. Mina tankar. Mina ageranden.
Och jag inser att jag saknar dig. Jag tänker på dig. Jag låter mig själv känna att jag fortfarande älskar dig, även fast det gör ont. Men jag gör det.
I det här finns inte längre enkla genvägar ut ur saker och ting. I det här står jag sylvass och granskar mig själv, skär mig på mig själv och läker mig själv.

Det är som att dricka alkohol i förhoppning om att bli någon modigare, men bara bli sluddrig och oklar i huvudet, i tron om att det däri finns en lösning.
Jag ser inte längre den lösningen som många andra verkar se den. Jag är hög på livet, mitt rus kommer inte ur ett glas. I min nyfunna sanning ser jag också hur mycket människor ljuger, hur mycket jag också ljugit. Och jag jobbar aktivt för att bryta lögnaktiga mönster. Jag talar om vad jag tycker, när det inte känns bra för mig. Jag går inte alltid omvägar för att behaga andra och obehags mig själv.

Den jobbigaste delen av allt är att se hur mycket jag sårat människor, hur jag på så vis sårat mig själv mest. Jag tycker det är fruktansvärt att bryta förnekelsen och vara ärlig.
Och vet du, jag avskyr tystnaden oss emellan - jag avskyr den så otroligt mycket.
Och jag vill inte älska dig och jag vill älska dig på samma gång. Jag vill ha dig och jag vill absolut inte ha dig. Det är otroligt smärtsamt det här. Men jag lade ett löfte att inte bryta tystnaden förrän du gör det. Så jag håller mitt ord och jag för monolog istället för dialog med dig.