Jag kysste en kvinna och följde med henne hem - i mitt huvud ekade du och talade om för mig hur okänsligt det var av mig att göra så. Hur jag, när hon höll om mig, inte kunde sluta tänka på dig. Du var som en djävul vid mitt öra hela natten. Som om det vore rättfärdigat av dig att leva kvar hos mig. Jag älskar inte ens så längre, men likt förbannat påtvingas jag ett lidande i vida proportioner.

Tanken på dig idag är inte särskilt ödmjuk eller välmenande. Den är inte neutral. Tanken på dig är tröttsam och sliten. Jag önskar du ville flytta ut ur mitt huvud snart. Men samtidigt vet jag att sådant här aldrig görs bäst genom att påskyndas. Det skulle bara innebära förlust för mitt välbefinnande.