Jag låg sömnlös inatt på grund av dig, på grund av din interaktion i min hjärna i det jag i stunda inleder. Du är som ett samvete, konstant hängandes över axeln. Som en måttstock som avgör vad som är okej och vad som inte är det. Det gör mig galen. Jag borde ges rätten att gå vidare nu. Inte sitta fast såhär. Fast det är väl fortfarande en lång process. Jag hoppas verkligen du inte dansar kvar i något av det vi båda lämnat. Jag önskar dig frihet. Jag önskar mig frihet också. Är så trött.
Givetvis förstår jag att det är jag som skapar din interaktion i mitt tänkande, analyserar i orimliga proportioner. Jag står och blickar ut över ett stup, på botten ligger alla sjuka tankar och väntar på att få svälja mig hel. Bakom mig, är säkerheten, hon, som öppnar för friheten i att få det jag vill. Men jag balanserar till trots och vacklar mer åt stupet än åt den trygga fasta marken. Det finns två alternativ till att släppa taget.