Undrar just om det, just nu, finns någon eller några som vandrar hem genom regnet.

Och vad de tänker, känner och upplever efter dagens slut.

Eller i dagens nyfödda början.

Tänk att jag minns en nattens vandring.

"Hem (?)"

Vandrade genom regntunga skyar.

Över asfaltsbelupna före detta ängder.

Som kuvats som jag själv har kuvats.

Droppen dripp och droppen drapp... sjöng mammorna

medan vägarbetarna asfalterade hela vårt 60-tal.

Men.. för att komma till saken.

Vissa vandringar är oförglömliga.

En snäckas silverspår på syrenhäckens blad...

Och en ensam själ som aldrig vill sluta hoppas.

Fast den till slut ger upp.

Under den regntunga himlen.