Igår var jag hos doktorn. Igen. Ett nöje jag unnar mig då och då. Skämt åsido, men det senaste året har det blivit många gånger. Snart blir det frikort igen. På mig sparar Staten ingenting. Jag är dyr i drift.

Det är det ena och det andra jag söker läkare för. Och skiträdd som jag är, för att det ska vara återfall av cancer, så beställer jag tid för säkerhets skull.

Nu är ju läkarna högst förstående till detta. Men själv blir jag väldigt irriterad. Jag anser att jag egentligen är frisk.

Tittar jag i almanackan på bokade läkarbesök och liknande, så börjar jag misstänka att detta är en sanning med modifikation. Jag börjar tro att jag lever lite i det blå.

I fem veckor, på den sjätte, hostar jag som en gammal rökare. Trots att jag aldrig rökt. Det är jag för snål för. Dessutom är det  okvinnligt, tycker jag. Hoppas ingen anmäler mig till DO för denna åsikt. Det är säkert inte politiskt korrekt att uttala sig så.

På köpet har jag fått bihåle- och öroninflammation. Trumhinnan på ena örat sprack igår. Jag hör illa. Vilket kan vara en fördel ibland. Men det ständiga ljudet av en gräshoppa i båda öronen är lite irriterande.

Normalt sett är jag en väldigt aktiv kvinna med mycket energi. Tyvärr är den försvunnen. Efter att ha dragit upp lite ogräs i tio minuter andas jag som  en blåsbälg.

Man kan bli så förbannad på läkare!

Dr Yngre Påläst skiter i Socialstyrelsens rekommendation att vuxna med öron-inflammation ska behandlas med antibiotika. Det tycker inte han. Men se det tycker jag! Jag är minsann gammal nog att veta vilken medicin jag behöver. Jag har haft samma sjuka tidigare.

Visserligen har jag aldrig ätit 7 - 8 brödskivor om dagen, som Socialstyrelsen rekommenderade för många år sedan. Men det här rådet från dem tror jag på. Efter lite dividerande får jag ett recept på de åtråvärda pillren.

Till apoteket! Där köar tjugosex sjuka för att få sina piller. Jag blir nummer tjugosju. Bemanningen är ytterst låg. Kön sniglar sig fram. Den fylls på hela tiden.

Jag hostar högljutt, för att visa hur sjuk jag är. Men ingen visar hänsyn och låter mig gå före i kön. Förmodligen är de sjukare än jag.

Jag sjunker ner på en stenhård stol. Faller nästan i koma av trötthet. Efter en lång väntan är det min tur.

Jag vacklar fram till disken. Visar min legitimation och talar om vilken medicin jag ska hämta.

- Du får ta den här medicinen istället, säger expediten snapigt. Den är billigare.

Men det skulle hon inte ha sagt!

Nej, skriker jag ilsket, det ska jag inte alls. Jag ska ha den medicin som läkaren skrivit ut. 

Den här jävla avregleringen av apoteken, fortsätter jag, har inte fört något gott med sig. Inte har ni tillräckligt med personal. Titta bara här hur många som väntar på att bli betjänade!

Mediciner brukar inte finnas hemma, utan ni måste beställa hem. Och man får komma tillbaka en annan dag för att hämta den. Dessutom ska ni bestämma vilket fabrikat på medicinen man ska få.

I ögonvrån ser jag andra kunder nicka instämmande. Uppeldad av detta, ryter jag

- Ge mig den medicin jag fått utskriven. Som jag dessutom fick ta strid för  hos läkaren, tänker jag upprört. Men det håller jag tyst med.

Jag känner inte igen mig själv riktigt. Jag brukar vara trevlig. Att jag har talang för att vara en dramaqueen är en överraskning!

Apoteksbiträdet anar ett allmänt uppror. Hon ger mig den medicin jag vill ha.

Jag viftar uppmuntrande med asken till de andra utmattade kunderna som väntar på sin tur. Så ska en slipsten dras! I triumf tågar jag ut från apoteket.

Två segrar på samma dag! Inte dåligt för en stackars energilös sjukling!