|
Min personligt drömda skapelseberättelse...
Drömmar från HavsOrgelKorall
Begynnelsen
i Urhavens Urhav en tanke utkristalliserades ur koraller från Djupens mörkaste djup från märgelgravens fångenskap Stenen ville spränga sina bojor krossa sig egen grav testa sin sav
Anden sökte sin eld sin flamma sin strand sin boning i Alltets lätt krökta Unisfär där tankens blixtar svedde underhudens kapillär
Sirènernas sång klirrade skört nypolerat sjungande glas på strändernas slutande friis när stenarna vaknat ur tillvarons spiraler av smältande porlande is
Ditt gyllengula hår en inkarnation vid profetens altarring av smält guld ristat i vinden i längtans sky En saltstod i varats kapsel när dagen vibrerade vid horisonten en pärla Evigt ny
Du hade fångats sugits ner i gravitationens trattformiga svarta hål i din grotta av inverterat glas i årmiljoner o frusit i Din stelnade skål drejad av Kosmos lavahänder
men nu var tiden mogen
för Livets bål
Ur Din hand flög den första blåskimrande Trollsländan med vingar av drömda pärlemotankar ut över Hav framvärkt av tidens tand på en våg av växande sav
Sländans solenergivingar började darra slakna den hade ingenstans att landa hotades att i intet stranda Nu när stenens inre ackord börjat ina vakna spela på vår knoppande Jord
Då höjde sig långsamt ur vattnet en näve svart som ebenholts med ett dovt mullrande från en underjordisk glödande vulkan Min kropp höjdes svart algbetäckt klibbig stel med slocknad oseende blick täckt av havssaltets gel såg ej solen havet Dig din längtande nick
Sländan landade uttröttad på min rauk o mina ögon började att lysa med blå glimrande fasettögonglans genom sländevingars mönster Jag såg solen brinna branns Med ens såg jag himlen havet vågornas dans
Anden närmade sig flög in i min mun all längtans oas o sinnlighetens brunn ner i min bröstkorg o spelade på sovande toner av is o glas till ackompanjemang av havsvågors brus med lidelsefull emfas
Ur havsorgeln steg en ton så ren o klar med resonans i revbenens pelarsalsal en ton så skälvande av längtans ljud att den fick ett mullrande svar av Skaparen Gud ur ett åskmoln hans sände sitt bud med blixtens kraft han gav vår stämma ljud
På den mäktiga himlens kupol blå han pekade med sitt finger på oss två ”Ni har nu både kropp o själ o ögon med kraft av stjärnors glans Omfamnen varandra o föröken Eder på det land som lyftes upp ur Haven från den stjärna som brinner branns som ger sitt Liv för att ni ska få mark att leva på o växa till gyllengul glans! För att en gång åter bli Solens egna barn o kärlekens egna krans!”
Med sitt finger han ritsade en skimrande båge i skyn med solens alla färger lysande för vår syn ”Denna båge kommer att förena er föra Er samman i ett Evigt heligt förbund Mellan Jorden, Himlen o Havsdjupens blomstrande korallgrund!”
Sedan dess jag alltid letat Dig min vän o nu har jag för Evigt funnit Kärleken! Tack Min Skapare o alla Urtids jäsande Hav För all den lycka ömhet o värme ni till sist mig gav!
*~*
© Bo Himmelsbåge
Bunden vers
(Rim)
av
Bo Himmelsbåge
Läst 512 gånger och applåderad av 14 personer Publicerad 2014-06-12 14:15 
|
Nästa text
Föregående
Bo Himmelsbåge |
