Vintern är målad i grenar som skymmer solen.
På grenarna sitter fåglar som har något att berätta
i Solen sover fläckar som släcker tvivel.
I natten sover parker som glömmer dagen.


Våra somrar har brunnit upp
våra stränder är räknade
dina läppar kan inte skriva
endast tala

Öppnar ett fönster. Jag tror att det är hemma
men namnet på bron har kastat om bokstäverna
det blåser åt ett annat håll
jag håller i himlen som för att få den att stanna

Ovanpå allt glänser det som vanilla
bakelser på hyllplanen som förgyller de silvergrå
små konditorierna.

snölätt som ketaminstora pupiller
utmed farleden av måsar vita över vattnen

svårsläckt som en brand bakom ensamheten
av himmelsblå klädda romska tiggerskor med röda kaftaner
inklämda i ett kallt skyltfönster i ett badande solljus
i en exakt linje av mänsklig absurdum

hur pappmuggklinkande handrörelser vädjar
om en endaste liten krona
av den nyekiperade universitetsexaminerade ungdomen
som liksom kastar sej ut i världen
och ropar sitt älskade lands namn stolt

och bränner sej på den spända tråden av vädjan
i från hennes tiggande ögon