Jorden är ännu stel av haglets obarmhärtiga elfensbenshammrande
Träden som en gång stod där kastar skuggan av utslagna schackpjäser
Vattnet porlar sida vid sida med den flod där sanguiner nu stilla vistas
Det som en gång var luft smyger sig in och skapar reflexer hos döende

Försöker desperat att vara det fort vars försvarsverk jag byggt upp
Håller utkik ifrån det söndersprängda tornet och ser allt det brända
Slår ytterligare en meningslös spik in i min ports försvagade virke
En fiskedams skynke hindrar de jag förvarar där inne ifrån att förstå