Mellan två världar fann vi
vår gemenskap
på en bänk utanför skolans matsal
fyllde vi våra lungor med
den tillsynes
enda värmen i världen
vi såg hur våra förlista fötter
skar sig, mot marken
likt oslipade knivar som
sedan länge tröttnat på
att försöka skära sig igenom
markens mantel
i hopp om att
någon gång
penetrera personers mittpunkter
i tron om att
någonstans
kunna krossa kokongen
och slutligen
vecklas ut
i tvåsamheten
istället för att
oundvikligen
stängas in
i ensamheten.