Födda ur samma stam är avståndet så långt mellan oss, trots att roten varit densamma. Ja trots att vi rörde vid samma röda jord och samlade elefanter genom gryningen är bergen vi smidit våra järnskor till icke sprungna ur samma grund.

Men ändå tänker jag.

Att de vävar som vävdes omkring oss var sammanspunna av samma nornors viskningar, av cowboyhattar och sagor i skymningen. Men också av det svarta från väktarens tunga och galenskapen i de vita rummen. Där det underligaste var att krigets motsats var fred, en fred alldeles utan kärlek. 

Kanske.

Kommer vi en gång kunna se varandra. Kanske kan du en gång klä dig i mitt skinn och jag i ditt. Och kanske kan vi mötas då. Utan blod.