När jag öppnade ögonen var det första jag såg taket, mitt vita tak, och sedan vände jag huvudet till höger och fick syn på mitt vita nattduksbord. Jag gnuggade mig i ögonen och blinkade ett antal par gånger. Jag sträckte mig mot glaset med vatten som stod på bordet. Jag satte mig upp, huvudet snurrade, mitt låga värde av järn i blodet skulle då alltid komma i vägen för mina pigga mornar. Långsamt och försiktigt flyttade jag på min (i nuläget) extremt tunga kropp mot kanten av sängen. Den första känslan som slog emot mig när jag satte ner fötterna på den sammetslena mattan var lättnad, därefter satt jag där en stund, tittandes - filosoferande. Sedan svepte jag glaset med vatten och ställde mig upp. Man såg solen leta sig in genom persiennerna i rummet, en gyllene stråle träffade mig i ansiktet - jag rullade upp de båda persiennerna. Solen tog genast sin rättmätiga plats i mitt kritvita avskalade rum, bredde ut sig och skapade liv i de två tavlorna som hängde längs väggen närmast sängen. Jag studerade dem och log innan jag fumlandes började leta efter kontrollen till min högtalare/många andra elektroniska prylar i mitt övermoderna hem. När jag hade letat runt en stund hittade jag den liggandes i köket, gömd bakom en fruktkorg. Jag tryckte på högtalaren direkt och systemet satte genast igång med att spela någon hit som kommit ut för några dagar sedan, som ljöd genom hela lägenheten. Toner av glädje och förväntan fyllde min avdomnade kropp, idag var det äntligen dags! Medans jag sjöng med till låten och satte på vattenkokaren till kaffet började jag fundera över lämpliga klädval en dag som denna. Jag smålog till det faktumet att jag hade extremt mycket att välja på, om det var något jag hade mycket av så var det kläder – och om det var något jag nästan älskade mer än allt annat, så var det min walk in closet. Kaffet pep att det var klart och jag använde min händiga lilla kontroll till att byta låt, för att sedan gå mot kylen och ta fram en burk med våfflor som jag ätit häromdagen när jag lunchade med Simon och inte orkat äta upp allt, vilket hade resulterat i en doggybag. Jag satte in våfflorna i micron och gick för att hämta en kopp till kaffet. En vit mugg med texten Vogue fick det bli, min absoluta favoritmugg. Nu var det våfflornas tur att bli klara och jag ställde kaffemuggen på den gråa marmorbänken medans jag sträckte mig efter en tallrik. Jag märkte sedan att jag inte vevat upp någon av mina gigantiska persienner i resten av lägenheten. Då hela min lägenhet är täckt av glas istället för väggar var det ganska lätt att glömma av just det i all hast. Jag tryckte på några knappar på min kontroll och in kom solen igen, för att sedan lysa upp allt i sin väg. Och sedan fick jag beskåda den beundransvärda samt fantastiska vyn över Central Park och några andra skyskrapor som mäktigt tornade upp sig över de trafikbelamrade gatorna - något jag aldrig i hela mitt liv skulle tröttna av att se på. Jag tog ett språng mot kaffet och våfflorna och rörde mig mot mitt frukostbord som stod placerat bredvid Tv:n. Hela bordet var i glas, förutom bordsbenen som var i tenn. Jag ställde ner min frukost på bordet och fiskade upp min lilla kontroll för att stänga av musiken och istället sätta på Tv:n. Ljud var viktigt för mig på morgonen, annars hade jag nog somnat. Jag bläddrade igenom kanalerna för att sedan komma fram till att de flesta programmen som gick på morgonen var riktigt dåliga, så jag lät bara Tv:n vara på i brist på annat att lyssna på. Jag tog en sipp av kaffet för att sedan notera vilken dag det faktiskt var idag. Jag sken upp och sprang iväg för att hämta min mobil och några jordgubbar i kylskåpet. När jag hade avklarat inhämtandet av mobil och jordgubbar, dunsade jag med lättnad ner i min sköna soffa igen.