Jag är tappad, jag är trasig.
Likt en bortglömd docka.
Min blick är kall och tom.
Jag har av livet fått en smocka.
Mitt hår är tovigt och har mist sin glans. Det är längesen min klänning dög till dans.
Ingen kan längre höra mitt skratt, ingen ser mina tårar som faller varje natt.
En smutsig kind, enögd och blind. Smärtan som
finns kvar till mina sista dar.
När du trycker på dockans slappa kropp, går talskivan igång utan stopp.
Likt ett mantra, ett ältande om det som varit. Om hur tiden bara farit. Det som aldrig kommer åter. Nu ligger jag här och bara gråter.
En sista viskning, bara som en pust, ta mig bort här ifrån och ge mig åter lust.