Världen rusar på faller genom rymden, trafikens brus fortgår. Solen skiner, vacker vinter men inom mig bubblar det och pyser. Illaluktande ångor stiger från mitt inre, någon för mig okänd process pågår där inne. Det fräter, fräser, skvätter. Håller det på att förtära mig inifrån? Är det en reningsprocess som på kemisk väg skrubbar mina inre sår?

Jag vill bara ligga i någons knä och gråta, öppna dammluckorna och tömma de där 70 procenten av mig som är vatten tills jag bara är ett torrt sprött skal kvar. Sen vill jag lägga mig i den klaraste fjällsjö, låta ansiktet möta en vårregnsfylld bris, fylla på med vatten från den friska källan längst in i skogens rofyllda djup. Jag vill komma upp ur den här gyttjefyllda, kokande, avgrundshålan och jag vill göra det nu.