Stumma kroppar för sina meddelanden vidare
Vinterns visor talade ifrån svarta tungor
Och du fortsätter med din dödsvals, målandes ett helt universum över våran stads minsta dansgolv
Bör man inte lämna allting tidigare för att undvika rädslan att när som helst förlora det istället?
I tystnad ta till vapen med ångestdämpar för att inte väcka lägenhetskomplexet
Ingen jag träffar ser mina ögon, jag har sedan länge tömt dem på något värt att uppmärksamma
Färdandes på en cykel utan ram kan man ta sig uppför alla backar, det är nedförs som väcker känslor av misslyckande
Liggandes i slutet av vägen, suckandes misstag jag inte ens visste själv jag gjort
Och tumören mellan mina ben och mitt kött sväljer allt jag försöker fylla min värld med
Ett ändlöst gap av röster som alla berättar samma historia på olika språk, med annorlunda handstilar och tonlägen
Även om våra stjärnor brinner ut i natt kan jag finna tröst i att jag inte längre är ensam, och att jag har omnämnt alla för en sista gångs skull