Att tygla sina känslor som slog man en kåt hingst som ställde sig på bakbenen och ville slita sig och löpa in i folkmassan.

Tänk om ens känslor är vettiga då? Tänk om man klantat sig och insett att man egentligen inte borde få en andra chans. Har verkligen mänskligheten råd att dela ut andrachanser hur som helst. Tänk om livet är så mycket värt att man borde respektera dess allvar och skönhet redan från början. Fast klart, man måste få en god uppfostran från de vuxna som skall lära en om livet: föräldrar, mor/farföräldrar, lärare.. Sedan kanske man växte upp och insåg att de vuxna inte visste så mycket egentligen. Kanske är dagens globala samhälle inte anpassat efter de gamla grekernas visdomsord, eller den österländska filosofin eller 1900-talets socialistiska hjältar. Tänk om den moderna vetenskapen och teknologin slutligen har gjort människan till det djur hon alltid har varit avsett att vara. Det skulle "bara" ta oss tusentals år att komma på det. Komma på att det finns saker som är större än oss, som inte är av religiös karaktär.

Man kan sjunga hur mycket man vill om världsfred och fraternité, men vad betyder det egentligen i dagens samhälle? På individnivå kan fortfarande de gamla visdomarna göra nytta. Men som den enhetliga organism som många har tjatat om att vi är.. så kanske vi har gjort våra teorier och sagor överflödiga. Nu är det den skapande vetenskapen som är härskare för hela pengen.

Fast det kanske är en onödigt destruktiv tanke. Vi kanske fortfarande en lång tid framöver kommer kunna vara kåta hästar. Ibland lyckas vi tygla oss själva och då framstår vi för oss själva som de semi-gudar vi vill vara.