Jag andas snabbare och riktigt blåser ut luften ur lungorna. Försöker bli av med känslan som envist hänger sig kvar. "Det är som vanligt. Det är inte på riktigt. Det är fysiskt omöjligt" försöker jag intala mig själv. Men psyket bryr dig inte. Jag vill ha bort det, ut det. Men hur ska man kunna få ut något som inte går att ta på? Bakom revbenen är jag instängd. Jag är instängd i mig själv. Det är omöjligt, men ändå vet jag att det är sant. Jag vill slita bort revbenen, sticka en kniv i lungorna. Hoppa från ett stup. Få bort känslan för alltid. Aldrig mer behöva göra andningsövningar som inte hjälper eller skära mig tills armen faller av. Slippa känslan som ger mig dödslängtan. Slippa livet.