Jag tar din skulder till min bastion
Ointagligt är de lemmar som stelnat kring mina skuldror,
ett fort
beskyddat i dimma
från slaggrummet bakom ögonen

Ett par tiotal
spenderade i minnet
som stannade
när stjärnkikaren smält

Vädret tar till,
du söker fristad
i snötäckta lägereldar
där vi brutit brödraskap

Den tiden var
och borde vara
grå i våra timglas

Men varken marmor eller sand ruttnar
och historierna
från alla våra hem
målas i en svart färg
varje morgon

Så vi fäster himmelen i jorden
och havet i våra bleka kopior,
allt faller innan vår tid
utan en konstig paus

Ljus krigar i eggen av ögat,
och jag stirrar mig blåögd
blind fast utan glädje,
jag har redan sett nyheterna

Begravningsvals spelar
Omfamna det som komma skall
likt vi en gång gjorde med det som varit,
Utan fruktan eller ånger